torsdagen den 17:e april 2014

när det perfekta inte räcker till, när det finns något starkare som drar

plötsligt kommer jag på mig själv med att vara omgiven av allt jag önskade mig när jag var 17. Jag har uppnått det jag ansåg vara "det perfekta liet" Jag bor på den franska sydkusten i i den perfekta vintage-lägenheten som jag hade skrikit över på pintrest. Jag har vänner som är bland de vettigaste och finaste jag mött. Jag har precis slutat jobbet som jag betraktade som mitt drömjobb de där gråblekta tisdagarna i Småland 2011. Och mitt emot mig, precis i stunden av insikt, sitter han den där som egentligen är allt jag behöver, men som jag inte alls fallit huvudstupa för (så mycket som en egentligen borde göra med en karl som denna). Det går inte, det går bara inte. Det går inte trots att vi pratar franska, trots att vi dricker café crème ihop på utserveringarna. Trots allt det där kan jag inte falla

- och trots det där kan jag inte glömma att jag häromnatten viskade till dig i telefonen att jag skulle göra allt för att få vara hos dig igen.

söndagen den 30:e mars 2014

tankar

allt som stavas känslor virvlar just nu runt inom mig, och jag är lättad att det inte är likgiltighet som äter upp mig, men i min kamp i jakten på tydliga skiljelinjer så försvinner jag ner i en djup sörja av kedjor som drar mig åt olika håll.

Ibland kan jag andas. Ibland kan jag inte det. Jag har träsmak i munnen av stolen jag spenderar för många timmar på, och blodsmak i munnen av de moraliska obligationer som motstridigt drar runt inom mig. Jag lämnade kvar en del av verklighetens Fanny hemma och det är skönt att känna dekadensen ta över ibland, men det är läskigt när en inser hur lätt ens personlighet försvinner ner i det.

Vem är jag ens? Vem är jag om jag utesluter honom? Vem är jag utan alla andras röster i mina öron?

måndagen den 3:e mars 2014

Jag har träffat någon som får mig att rodna.
Jag som aldrig rodnar.

fredagen den 28:e februari 2014

älska mig. då.

Jag står med en bränd rygg mot husets vita fasad.
Känner mitt luftslott sprängas inombords
En psykiskt smärta så stark att
mina knogar vitnar när jag trycker runt staketet för att hålla mig upprätt
Att ett avslut kan kännas så evinnerligt mycket
Känner den bittra smaken i munnen skapa svarta tankar
"Varför ens börja sagor när de ändå alltid måste ta slut?"
Till slut viker sig knäna och jag faller ihop i ett skrik som får den förbipasserande mannen med pudeln att rycka till

- ÄLSKA MIG DÅ
ÄLSKA MIG DÅ FÖR I HELVETE

måndagen den 10:e februari 2014

Något ljudligt

där vårvindarna smeker
björkknoppens topp
slänger fadern sin tredje öl på golvet
tros att det inte ens är i glas
så hörs det ett tydligt
kras
För ljud behöver inte vara allmänna och offentliga
De behöver inte föras med vårvinden
de behöver bara kännas för att existera

söndagen den 29:e december 2013

du var allt
fast du skulle vara ingenting
och det gick bra tills det gick fel
när du inte var något alls, alltså, då var det bra
den känslan är befriande när den känns
men när den raseras är den ju raserad
för då blev du allt
och det är förödande och hoppfullt att saker kan ändras, bli varandras motpoler på en timme
men du blev det igen, och nu hoppas jag bara att du ska gå ner till obefintligheten igen

annars dör jag nog

tisdagen den 17:e december 2013

Vid stjärnorna mötte jag döden
och vid döden mötte jag stjärnorna
Vi stod och iakttog varandra stämningsfullt,
de observerade mig när jag drog in giftet för att sätta avtryck på min dödlighet
Jag hörde döden viska sekunderna jag förlorade
Jag vände bort blicken,
för jag har lärt mig att vara rädd för mannen med lien
men ändå inhalerar jag giftet som minimerar mitt liv.
Blåser ut det i nästa andetag i tron om att jag bara smakat på giftet, att jag bara anat elden,
att den inte alls har bränt mig.
I tron om att jag kanske har besegrat allt.
Vänder upp huvudet på himlavalvet och tror mig se ett carpe diem mellan stora och lilla björnen,
känner hur det rosslar till inombords, likt en båts ankare som rostat fast.
Och där stod jag, i början på min erodering, för att betrakta döden och stjärnorna,
för att uttyda meningslösheter.
Ja, där stod vi och iakttog varandra stämningsfullt,
tills vi till slut föll i symbios. Tills jag inte var rädd längre.