torsdag 29 maj 2014

Du-dunk. alt. Pourquoi c'est pas lui?





Jag tror inte någon var beredd på det som skulle ske. Det som komma skulle.

Jordbävningen. Orkanen. Lavetten. Blixten från den klarblå skyn. Metafor efter Metafor.
Jag hade suktat efter honom under 89 dagar. Han hade suktat efter mig lika länge.
Det började en natt 89 dygn innan, i ett vintrigt Aix, bland kalla vindar satt vi i en gammal portöppning.
89 nätter senare, två nätter innan jag skulle åka, fläkte vi ut våra innanmäten framför varandra.
”Här, bara ta allt nu. Det är för sent för dig att trampa på mig om du nu skulle vilja det, men jag måste, jag sprängs annars. Det känns för mycket. Jag kan inte hålla det för mig själv längre. C’est toi.”
Hur hans bruna ögon tittade på mig i natten. Lukten från askkoppen snärjde in oss i dess sötsliskiga lukt. Det var han och jag. Ingen annan. Jag skulle åka om två dagar, så nu kunde vi berätta allt, utan maskeringar, utan att titta bort. Sans de regrette.
Det var han som fick mig att rodna som jag fläkte ut mig för, men denna gång gjorde jag det utan att vika bort med blicken.
Sans de regrette – sans de regrette – sans de regrette-
Han berättade att han känt likadant, lika mycket, lika länge. Som vi suktat. Som vi sörjt när vi sett den andre fläta ihop fingrarna med en annan för att dämpa den bultande längtan innanför bröstkorgen.
Då.
Du-dunk. Tänk inte på det- Du.dunk. Tänk inte. Du-dunk.
Kyssar. Mentalt suddigum. Stängda ögonlock. Låtsats.
Du-dunk. (Han är fortfarande allt jag tänker på.)
Klockan hade passerat halv fyra och orden hade tagit slut på det språket vi skapat tillsammans. Ca  reste rien à dire. En blandning mellan franska och engelska och något oskrivet som inte kan beskrivas i ord utan i närvaro.
Då låg vi bara och tittade på varandra, för att säga allt det som var kvar.
Sen:
HJÄRTKLAPPNING
ÅTRÅ
NEONREGN
GRÖNSKADE ÄNGAR
ENDROFINER
LEVER. JA. JAG LEVER SÅ JÄVLA MYCKET JUST NU
Och jag låg tätt intill honom resterande timmar den morgonen, till en slags gryning nalkades trots att jag antagligen haft minst tio soluppgångar inom mig under den tiden. Hur allt vi känt nu skulle smulas sönder. Hur fimpen i askfatet inte längre glödde. Hur min hembiljett brann i fickan.
Hur vi skulle vara stjärngalaxer ifrån varandra nu. Ingen skulle någonsin förstå, men det behövde väl ingen heller. De kunde få tro att vi romantiserat sönder vartenda ord och varenda andetag vi tagit i våra munnar, men det var vi som kände och det var vi som visste. Den natten försvann med den sista fimpens glöd och bland askan smulades vårt hopp sönder. I dess rök for allt som kunde varit vi iväg.
För jag hade ju redan bokat en hembiljett.
Ingen av oss var beredd på det som komma skulle.

torsdag 17 april 2014

när det perfekta inte räcker till, när det finns något starkare som drar

plötsligt kommer jag på mig själv med att vara omgiven av allt jag önskade mig när jag var 17. Jag har uppnått det jag ansåg vara "det perfekta liet" Jag bor på den franska sydkusten i i den perfekta vintage-lägenheten som jag hade skrikit över på pintrest. Jag har vänner som är bland de vettigaste och finaste jag mött. Jag har precis slutat jobbet som jag betraktade som mitt drömjobb de där gråblekta tisdagarna i Småland 2011. Och mitt emot mig, precis i stunden av insikt, sitter han den där som egentligen är allt jag behöver, men som jag inte alls fallit huvudstupa för (så mycket som en egentligen borde göra med en karl som denna). Det går inte, det går bara inte. Det går inte trots att vi pratar franska, trots att vi dricker café crème ihop på utserveringarna. Trots allt det där kan jag inte falla

- och trots det där kan jag inte glömma att jag häromnatten viskade till dig i telefonen att jag skulle göra allt för att få vara hos dig igen.

söndag 30 mars 2014

tankar

allt som stavas känslor virvlar just nu runt inom mig, och jag är lättad att det inte är likgiltighet som äter upp mig, men i min kamp i jakten på tydliga skiljelinjer så försvinner jag ner i en djup sörja av kedjor som drar mig åt olika håll.

Ibland kan jag andas. Ibland kan jag inte det. Jag har träsmak i munnen av stolen jag spenderar för många timmar på, och blodsmak i munnen av de moraliska obligationer som motstridigt drar runt inom mig. Jag lämnade kvar en del av verklighetens Fanny hemma och det är skönt att känna dekadensen ta över ibland, men det är läskigt när en inser hur lätt ens personlighet försvinner ner i det.

Vem är jag ens? Vem är jag om jag utesluter honom? Vem är jag utan alla andras röster i mina öron?

måndag 3 mars 2014

Jag har träffat någon som får mig att rodna.
Jag som aldrig rodnar.

fredag 28 februari 2014

älska mig. då.

Jag står med en bränd rygg mot husets vita fasad.
Känner mitt luftslott sprängas inombords
En psykiskt smärta så stark att
mina knogar vitnar när jag trycker runt staketet för att hålla mig upprätt
Att ett avslut kan kännas så evinnerligt mycket
Känner den bittra smaken i munnen skapa svarta tankar
"Varför ens börja sagor när de ändå alltid måste ta slut?"
Till slut viker sig knäna och jag faller ihop i ett skrik som får den förbipasserande mannen med pudeln att rycka till

- ÄLSKA MIG DÅ
ÄLSKA MIG DÅ FÖR I HELVETE

måndag 10 februari 2014

Något ljudligt

där vårvindarna smeker
björkknoppens topp
slänger fadern sin tredje öl på golvet
tros att det inte ens är i glas
så hörs det ett tydligt
kras
För ljud behöver inte vara allmänna och offentliga
De behöver inte föras med vårvinden
de behöver bara kännas för att existera

söndag 29 december 2013

du var allt
fast du skulle vara ingenting
och det gick bra tills det gick fel
när du inte var något alls, alltså, då var det bra
den känslan är befriande när den känns
men när den raseras är den ju raserad
för då blev du allt
och det är förödande och hoppfullt att saker kan ändras, bli varandras motpoler på en timme
men du blev det igen, och nu hoppas jag bara att du ska gå ner till obefintligheten igen

annars dör jag nog